Shit, hade ju fått världens bästa sjuksyrra...

Igår fick jag sms av Milos gudmor, Madde. Hon skulle jobbat som sjuksköterska på den avdelning jag hade hamnat på efter operationen... så typiskt! Hade ju liksom fått den bästa sjuksyrran ever! Finns få människor som har denna fantasiska humor som hon har... och hon hade säkerligen fått mig på gott humör oavsett smärta efter operation, men det finns en mening med allt. Det kommer bli kanon på denna privata klinik i Sthlm jag ska till istället. Och nu kan jag som sagt fira jul & nyår utan att vara sängliggande eller vad man nu är efter denna operation. Funderade på om jag skulle ut & åka typ längdskidor imorgon kväll kanske... läkaren sa att cykla, simma & längdskidor är bra träning att hålla igång med innan operation.. skidor var ju en av de sport-kategorier som var högt representerad bland höftoperationer, men det måste gälla de som åker skate/fristil... och jag köpte ju ett par längdskidor för några år sen som ligger på vinden & samlar damm... japp lite längdskidåkning blir kanon för att bli förberedd för operationen. Hej Gunde & Co, här kommer jag liksom :)

Ny tid... nytt sjukhus, men positivt! :)

Ja, igår efter den stora besvikelsen när jag på kort varsel fick info att min operation blev inställd har jag tagit nya tag... Åkte in till jobbet och jobbade av några timmar innan jag & sambo spontant drog iväg & käkade julbord medan farmor och farfar hämta Milo på dagis... Fick åter börja knapra mina "gamla" piller som faktiskt hjälper väsentligt mycket bättre, så det var ju på nåt vis också skönt.. jag kommer ju dock att behöva genomgå "Weeks of Hell" igen men nu vet jag att spikmattan funkade som ett hyfsat komplement.. men ändå, veta att jag ska få så jävuskt ont i igen under 2 veckor är ju såklart inget att se fram emot, men efter det så ska det väl vara klart med sån nervsmärta för ett tag sen :)

Ja ny operationstid ja... de ringde från Vårdgarantin, de skulle fixa en ny tid åt mig snabbare än vad Akadmiska skulle kunna få fram. Det lät som första bästa tid på Akademiska var i sluuuutet på februari.. långt bort liksom. Hon sa att Sthlm i dagsläget hade bästa kötiderna.. antar att hon menar kortast med "bästa".. Hon sa att hon skulle återkomma imorgon, jag var skeptisk med tanke på mina upplevelser med sjukshus på alla sätt och vis... Hon ringde idag. Glad. Hon hade nyheter. Nyheter som hon själv verkade liksom nöjd & stolt över att få framföra.. Jag fick upp förhoppningarna rejält direkt. Hon sa "jag har en tid åt dig, den 28:e..". Den 28:e, jag började tänka... den 28:e december? Ja det är ju jäkligt snart! ..men nej... den 28 januari... men såklart bättre än slutet februari. Men hon hade mer, hon sa att jag skulle opereras på ett privat sjukhus istället som har utbyte med Landstinget. På sjukhusets hemsida står: ".... räknas som en av Sveriges ledande utförare av ortopedisk kirurgi". De hanterar många idrottskador och yngre människor som drabbats av artros i höftled och knäled.. Han som är chef där är landslagsläkare för Tre Kronor, Sveriges hockeylandslag liksom... och för AIK... kunnig rackare med andra ord. Och läser man mer om sjukhuset så verkar alla nöjda som varit där och just att det inte känns som om ett sjukhus under vårdtiden.. mer som ett hotell... enkelrum med TV och god mat och bra service av sjuksköterskor som kommer med "bra" piller när så behövs... så det känns bra nu, det känns som om detta kommer bli riktigt bra. Men. Nu får man vänta igen... ytterligare 5 veckor... 35 dagar... men det går fort. Först lite jul & sen lite nyår osv och vips så är det dags igen! Och nu hinner jag fira bror som fyller år oxå... skulle bjuda på smörgårstårta, underbart.. kanske en kall till den tom?

Kanske man ska passa på att göra saker jag inte kommer göra på ett tag sen... kan inte komma på nåt så på rak arm...men det är säkert nåt..? Träna ska jag göra.. så har jag ett "bra utgångsläge" när väl operationen är gjord. En lite mindre uppförsbacka att "komma tillbaka". Inväntar ju bara kallelsen från sjukhuset så tiden blir på nåt vis "definitiv", svart på vitt liksom :-)

Operation inställd...

Idag är operationen planerad att ske. Alla förberedelser klara på alla sätt & vis. Tagit spruta igår kväll med blodförtunnande. Duschat både igår kväll & imorse med spritrengöring (nix inget drickbart, trust me...) och på alla sätt & vis lyckats undgå alla miljoner (nå lite överdrivet kanske...) människor som hostar & är tokförkylda ÖVERALLT... Allt var klart för operationen. Bara 2 timmar kvar, då ringer mobilen... Sa på skämt att nu är operationen inställd.. Det var från sjukhuset.. Dagens operation ÄR inställd. What the... De hade fått in många akutfall under helgen, gamla människor som ABSOLUT måste gå ut trots att det är klass 2 varning med snöstorm & snorhalt ute... Men... Varför inte bara hålla sig inne EN dag när det är riktigt skitväder.. Det gör ju tom alla andra typ. Nix, utan med spark, rullator eller dylikt för att ta ett varv & "få lite luft" .. Ni fick ett brutet lårben oxå.. Grattis.. & jag fick inte min operation som jag förberett mig för & väntat på.. Suck.. Men nej, de slutar inte där..nix, nästa käftsmäll... Som är ÄNNU värre... Du får en ny tid "någongång" i februari... Men vänta, vad sa du... FEBRUARI??!! Det är ju 2 (!) månader tid! Jag har väntat 3 månder redan sen jag fick besked att opeation ska göras... dessa månader har känts riiiiktigt långa.. I Sverige har vi nåt så fint som vårdgarantin, man ska få hjälp inom 90 dagar.. Jag har väntat sen 12 september på min operationstid, vilket innebär att jag skulle bli erbjuden en operationstid senast 12 december... Det sket dig men med bara 1 vecka iofs... OM jag blivit opererad idag, men inte.. De har visserligen redan haft 90 dagar på sig att planera in mig på en tid för operation, vilket känns som mer än tillräckligt... .. Men då ska jag vänta ytterligare 60 dagar alltså? Man undrar ju lite hur är det med strukturen & organisationen på detta sjukhus? Man borde kunna göra det hela liiite smidigare... Men det verkar vara det dom ska göra.. För nu ska de stänga ortopeden helt under hela januari (för planerade operationer antar jag)... detta mitt i deras "högsäsong" skulle jag tro, många som är ute & halkar och slår sig och ska operera trasiga kroppsdelar.. Va härligt jag lyckad hitta precis den tidpunkt där de beslutat sig för detta..att de stänger hela avdelningen för tidsbokade operationer. Om man ska se nåt ljus i eländet så är det fiffiga med vårdgarantin att man kan bli erbjuden en plats på er annat sjukhus & de kollar för stunden på sjukhus i Sthlm som kan göra min operation.. Trist när jag har en bra läkare i Uppsala men just nu känns det som skitsamma faktiskt :-)

Så, inte det minsta bitter, inte det minsta... Men! Får iaf fira jul & nyår & det är väl iaf nåt att glädjas åt :-) nu på väg till jobbet... Hej, här är jag liksom. Tillbaka. Kaffe tack.

Inskrivningen 2 veckor innan operation..

Nu hoppar jag lite igen... men måste ju få med info om inskrivningen.. så jag inte glömmer om några år (eller nån vecka med mitt minne emellanåt)... fantastisk upplevelse.. eller nåt sånt.. Inskrivningen så tar man massa prover etc och får ihop alla fakta de behöver om en inför operationen.. De tar massa rör med blodprov, de tar EKG, de tar röntgen och man får svara på en himla maaaaassa frågor... många frågor där de förutsätter att man är minst 75 år. Det blev ett himla flängade på hela sjukhuset för det är ju inte så att allt är på samma ställe utan det är ju spritt över hela sjukhuset. Först fick jag träffa läkaren som ska göra operationen... när jag pratat med honom ska jag träffa narkosläkaren som är på ett heeeelt annat ställe... iväg och prata om hur man får narkos (ryggmärgsbedövning) och lite sånt... sen... ja då ska man TILLBAKA till samma ställe där jag nyss pratade med läkaren men nu ska jag prata med sjukgymnasten där.. öhh... att man inte tog det på en gång när jag ändå var där? Jag är ju ändå relativt ung i sammanhanget.. det satt ju "farbröder" i väntrummet som var över 80-strecket & hade rullator för att ta sig fram... det måste tagit hela dagen för dom ta sig fram & tillbaka... men men hursom.. jag frågade sjukgymnasten som jag var den enda "under 80 år" här, men hon kollade i sin lista över dagens besökare och..."nej, idag ska jag träffa en kille som är född 93, en tjej född 78 och en tjej född 74"...jag frågade vilka idrotter som var vanligast för att hamna här.. det var mycket längdskidåkare, ridning (fallolyckor), fotboll (målvakter) & hockey.. och såklart friidrottare.. tack, kategori som jag håller kvar bland toppidrotter för denna åkomma.

Jag har återigen fått det bekräftat, jag är inte själv. Fast det känns sådär ibland.. hade varit "bättre" med ett pajat knä.. lite mer okay på nåt vis..eller en trasig axel.. Jag åker tåg till och från jobbet... och lite buss oxå... och häromdagen fick jag stå hela vägen (det tar cirkus 50 minuter allt som allt) och hade känningar, såklart... blir lite småstel & det värker en del om jag inte tagit nåt av mina roliga piller nyligen.. men att säga åt en "yngling" att ursäkta kan jag få sitta för jag har en höftskada... haha killen skulle tro jag var dum i huvudet... det han ser är ju en frisk kille i 30-års ålder som ser ut att hålla sig i form rätt hyfsat.. Lika tvärtom... när jag får en sitplats och det blir fullt på tåget och nån stackars farbror får stå istället... det kan vara så att jag har mer krämpor än vad han har, men stackarn är ju gammal & jag får dåligt samvete för att jag sitter kvar.. kanske nån gammal tant en bit bort tänker "dagens ungdom, reser sig inte för äldre"... ja shit.. hur ska man förklara... såna banala saker, men ändå... hade ju varit lättare att varit gammal även på utsidan med denna åkomma, grått hår och käpp, då hade ingen ifrågasatt minnsann.. ja käpp... det blir lite kryckor för mig framöver... måååånga veckor framöver.. men det kommer bli great, nu kör vi! =)

1 dag kvar...

Imorgon är det dags, då är det måndag & jag ska opereras. I fredags hämtade jag ut "hjälpmedel" som jag behöver efter operationen. Kryckor & nån konstig sak som påminner om en sån som "sop-plockare" i stan har när de plockar upp skräp från backen... sån behöver jag tydligen.. ja jag kommer vara nån halvinvalido ett tag tydlgen. Men inte så konstigt med tanke på vad de ska göra.. Idrottare (som jag en gång varit tydligen, minns vagt...) gör ju mycket "mentalträning". Man gick igenom hur en tävling skulle gå i huvudet kvällen innan.. märkligt, man vann alltid? Mental träning är en rätt märligt sak, men vanligt alltså. Det skrivs böcker osv om det.. och folk köper.. och.. ja inte f-n blev jag nåt bättre... eller det vet man ju egentligen inte..faktiskt... hade kanske varit rent usel UTAN mental träning... Jaha, hursom. I arbetslivet finns det likande saker. Säljare förbereder sig för ett viktigt möte på liknade sätt. Går igenom mentalt hur mötet kommer se ut, förbereder sig med fakta och argument.. är förberedd på allt helt enkelt. Likaså jag inför imorgon. Det var lite dit jag ville komma. Har läst på, har tagit reda på vad som kommer hända. Vad är det exakt de kommer göra.. ibland kanske inte bäst veta men lite sent för det nu. Vad kommer hända imorgon då?

Ja, jag ska få en helt ny höftled, en helprotes som de kallar det rent krasst. Detta innebär att man först blir fastskruvad i ett stort "skruvstäd" så man ligger stil under arbetet, de kapar lårbenet (öhh... aj?), borrar därefter ett hål i lårbenet och sätter där in protesen som är gjord av titan om jag inte är helt fel ute. Och sedan byter man ut höftkulan oxå mot nåt konstgjort. Att man ens kan göra detta men så är det iaf.. Ja om jag inte är helt fel ute för då blir morgondagen en överraskning... Operationen i sig är klar på 1-2 timmar beroende på hur det går. Måste hänga upp mig lite här... 1 till 2 timmar? Öhh... vad skulle föranleda att operationen kan ta dubbelt så lång tid, att det blir mitt i kafferasten eller att man håller på förblöda.. ja jag vill inte veta och jag tänker inte fråga.. Jag kommer tappa en hel del blod, men det är ingen "jätteoperation" i övrigt. Det spännade med operationen är att allt detta kommer jag få uppleva i vaket tillstånd... allt kapande av lårbenet, borrande och sedan knackande för att få de nya delarna... man sövs inte ned för detta ingrepp om patienten ABSOLUT inte ber om det. Jag tänkte jag skulle vara vaken. Man får ryggmärgsbedövning, exakt sånt som kvinnor kan få i samband med förlossning... så får man liksom prova det oxå...och sen får man hörlurar med musik om man vill det och det REKOMENDERAR dom för det är lite "plåtverkstad" över det hela som läkaren sa.. Jag har fixat lite Christina Aguilera låtar... skittöntigt I know... skulle skrivit SHM eller nåt annat coolt istället men Aguilera har varit med mig på många friidrottstävlingar genom åren så tyckte hon skulle vara med nu oxå :) Hon har en grym röst som får en lugn, så e de. Har även hört rykten att man kan få kolla på sin trasiga höft (det dom sågat av & plockat ut) i samband med operationen... men får se hur kaxig jag är i samband med allt detta, men samtidigt, skulle va skoj att se "boven i dramat".

Operaras man på förmiddagen så ska man upp & "testa" benet redan på kvällen... snacka om bra reservdelar man får.. funkar redan samma dag liksom! Man får komma hem relativt snabbt från sjukhuset, efter 2-3 dagar typ. Man får en hel del mediciner av natur "stark" att inta under en tid. Man kan må som man hade influensan under en tid, 2-3 veckor är vanligt... alltså må skit med feber osv.. detta förutom att man har världens sår på ena benet .. men blir kanon.. detta är ju övergående, man vet att snart börjar benet funka och smärtan går över. Att gått runt med molande värk dygnet runt i 5 års tid tär på en... både mentalt och fysiskt... men snart är det över? Känns jättekonstigt bara tanken på att inte behöva ta smärtstillande.. alls... undebart..

Nu ska det förberedas inför morgondagen. Man ska ju duscha med sånt anti-bakteriskt-satyg. (kroppen blir torr som en skosula). Infektioner är vanligaste komplikationen för höftledsoperation så här gäller det vara extra noga. Sen ska jag ta med mig lite så mina 2-3 dagar på sjukhus inte blir alltför tråkiga... fick en bok från mina jobbarkollegor, den är på 654 sidor... bör jag ju klara mig på ett tag.. men som jag förstått så kommer dagarna på sjukhus att ägnas en hel del åt träning.. att komma igång och gå på benet osv.. träning.. ja det där kan jag ju med träning... det var ju det som satte mig här "in the first place", livet är ironiskt men härligt, med glimten i ögat liksom :) Imorgon är det dags... håll tummarna för mig :)

Samtalet, nu blir det operation...

Jag har en störtskön läkare ändå... Jag började få magkatarr/magsår... Pillerna började ta ut sin rätt... Fixade telefontid med min läkare. Han förstod direkt vad det gällde.. Vad mitt syfte med samtalet var. Jag hade förberett argument att få en operation. Föreberett mig på vad jag skulle säga till läkaren för att få en operation.. operation övertalning hade förberetts.. Förgäves. Tror hans första ord var "är det dags nu, ska vi operera?" Jag trodde jag skulle behöva förklara & kanske tjata lite för att han skulle förstå att jag inte pallar längre... Att jag vill kunna göra saker med mina barn som jag inte kan göra idag... Men han visste. Han tyckte jag kämpat på länge. Han gjorde en atroskopi 2009 & såg antaligen då att det var rätt illa.. Han trodde nog jag skulle höra av mig tidigare. Men nu var det dags. Han frågade när jag vill han operationen, "om ett par veckor?"... Gud nej, jag måste fixa först, informera jobbet, hemma.. Och såklart mentalt smälta detta själv... För detta kan man inte ångra sen... Men vi bestämde, i höst/vinter kör vi! Han avslutade samtalet med " du gör rätt, det är inget skoj stå kvar på perrongen när tåget går, men nu är du med på tåget"... Bara sådär. Tack ! :-)

2 dagar till operation... "Weeks of hell "

Jag började skriva denna blogg bara några dagar innan min operation men för min egen skull har jag försökt få ner nån sorts kronologiskt flöde hur vägen fram hit har varit.. Men idag är det lördag & på måndag är det dags för min operation... Börjar bli lite spänd, inte nervös, mer förväntansfull. Har läst några andra bloggar & berättelser från andra som gått samma resa & det har varit väldigt intressant och även givit mig en bild om vad jag kan förvänta mig både av operationen men även av tiden därefter.. Kanske min historia kan hjälpa nån annan som i framtiden ska operera sig & finner min berättelse på nåt sätt givande, eller inte. Hursom, detta är lite terapi för mig själv & för att jag sedan ska se att jag faktiskt gör framsteg under min rehabilitering för det får man ju hoppas man gör... 1 år tar det att bli helt 100% så visst fasen är det en lång resa när operationen är klar men då går det iaf åt rätt håll... Från den dag jag fick beskedet att jag hade artros har ju resan varit tvärtom, jag har ju oundvikligen bara blivit sämre.. Men som sagt, nu kan de bara bli bättre!! :-)

Under de 2 veckorna innan operationen får man inte äta vissa smärtstillande mediciner som tillhör gruppen NSAID preparat bla som är blodförtunnande på nåt sätt, dvs bla Naproxen som ja klarat mig på rätt bra... jag har ju inte kunnat kuta maraton eller åkt Vasaloppet men ändå. Istället fick jag nu  Citodon som jag ska ta dessa två veckor.. Starka grejor tänker jag, har man hört.. men... Nej... De fungerar ju på ett annat sätt och mot mina nerv-smärtor, funkar dom..sådär... Man får ta 2 tabletter var 6:e timme = 8 per dygn... Inte tillräckligt dock... Jag blir inte speciellt dåsig som man ska kunna bli, jag blir inte illamående vilket är en annan bieffekt.. Men så hjälper de inte mot smärtan heller som jag önskat.. så det går jämt ut på nåt vis. 3 timmar funkar de fint, sen är det 3 timmar att härda ut till nästa gång man får ta piller... 3 låååååånga timmar när man har denna nervsmärta som är svår att beskriva... Det är som om det ilar i benet, från höften ner till foten. Det känns som om benet skulle gå i småbitar om nån skulle råka komma åt det... Bräckligt liksom.. Som tandvärks-ilningar ner till foten...kanske...kan jag tänka mig, jag har så såklart aldrig haft tandvärk heller... har gjort en rotfyllning men måste haft tur med en bra tandläkare eller nåt annat för det kändes inget speciellt.

Igår kväll kom jag på en sak... Smärtan var olidlig..Det var 2 timmar innan jag fick ta piller igen.. Tänkte spikmattan som var världens fluga ett tag (och som såklart även jag har...)... Den användes ett tag, sen in i garderoben... det var en kollega på mitt förra jobb (Duro Sweden AB) som tipsade mig.. sa att det funkade bra... jag testade och det funkade bra mot min smärta.. det lindrade, men ändå glömdes den bort.. Igår tog jag fram den igen & lade mig på den... & somnade till?! Vad hände?!  Hade ju nyss så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.. ocg nu, efter 10 minuter på spikmattan så var antagligen smärtan så pass liten att jag nickade till...slocknade.. så skönt! Tog mig av spikmattan när jag väl vaknade till och då var det 1 timme kvar till piller men smärtan var rätt ok, inte outhärdligt liksom.. Kollade på tv och tog mitt piller och somnade... sov ändå till kl 05.00 då jag fick ta mitt nästa piller (kom du ihåg, 6 timmar emellan...). Har jag inte sovit så gott på de senaste 2 veckorna... Har ju vaknar 100 ggr & försökt hitta nåt läge att ligga på som gör att man kan sova... nåt läge som överhuvudtaget är någorlunda bekvämt... Lite som för höggravida kan jag tänka mig... Märklig liknelse men ändå. Tänker ändå inte säga att jag "förstår gravida" för det kan man få skit för.. jag håller mig på min kant. Det "roliga" är att jag läste en blogg där någon upplevt samma sak de 2 veckorna innan operation, att inga piller hjälper och smärtan är värre än nånsin... Hon kallade perioden för "weeks of hell", målande & träffande beskrivning :-) Jag som har hållit på med mental träning undrar om det inte sitter mycket i skallen oxå... att veta att om 2 veckor kommer smärtan vara över.. att veta att man näääästan är där men ändå inte... + det faktum att man byter medicin till nåt ´nytt som man egentligen inte har en aning om hur de funkar.. detta tillsammans gör att man kanske "upplever" smärtan mer än vad den är på riktigt.. eller så inte. Eller så är pillerna helt enkelt helt värdelösa.

Idag ska det storhandlas, så de finns mat i frysen & annat som är bra att ha när man ska vara "halvt-orörlig & skröplig" på obestämd tid...körde en vända på spikmattan på morgonkvisten oxå så dagen i stan blir kanon :-) MEN, tänk på att om man är "ovan" med att ligga på spikmatta...  ja jag vet, ovan... låter j-vligt märkligt... men iaf.. om man inte legat på en spikmatta på ett tag så ska man ta det lugnt, bara ligga korta stunder på den (googla och se vad "korta stunder" är).. för jag som somnade igår.. fick joooooordens huvudvärk idag.. man får det pga blodgenomströmingen i kroppen på nåt vis.. typ.. ja googla det oxå om du vill veta mer. Hursom, huvudvärken var som jag kan tänka mig migrän... eller ja, sånt har jag ju aldrig haft så är väl svårt att jämföra men ändå.. ont som tusan, hvuud nästan spricker för varje puls som slår... ljuskänslig som rackarns.. osv... men jag fick ju ändå ta Citodon så det lindrade en del... ja dom 3 första timmarna iaf :)

Piller...

Ja, jag knappt ätit Alvedon i mitt liv tidigare.. Har aldrig behövt, varit frisk som en nötkärna. Aldrig haft huvudvärk. Aldrig haft ont i magen. Aldrig haft "nåt".. Välsignad på nåt sätt & vis. Har alltid tyckt att piller är bara skadligt & ska undvikas, har man ont så bit ihop det går över... Eller inte.. det var före mina problem började.. nu, nya tankar, har man ont, lindra med piller för guds skull.. det är ju det dom är till för :) Alvedon i rätt mängd är inte skadligt, trust me. Tänk vad ens syn på saker & ting kan förändras. Jag hade ju aldrig haft ont förut, aldrig förstått folk som har huvudvärk, ryggont etc..tyckt att de fått det för att de inte tränat & rört sig eller nåt sånt.. "Börja träna & du kommer bli av med alla krämpor".. Eller inte..lite ironiskt så här i efterhand, jag tränade maaaassor & fick mina nuvarande krämpor därifrån :-) men tillbaka, piller.. Jag har testat massa olika mirakelmedel från hälsoskostbutiker till vanliga "apoteket"-mediciner. Inget har väl egentligen hjälpt och då har jag testat det mesta och länge.. .Naproxen & Alvedon är det som funkar bäst utan tvekan. Och jag har varit välsignad, jag har trots dess piller under alla dessa år inte fått problem med magen trots att Naproxen bryts ner i magsäcken (har jag lärt mig). Alvedon & Citodon som innehåller paracetamol, de bryts ner i levern... ja du ser, man lär sig allt nåt nytt av denna erfarenhet. Nu på slutet har jag dock fått Omeprazol som "tar hand om Naproxenets gifter i magen" & det har hjälpt mig sista tiden.. sura uppstötningar mm är ingen hit. Jag räknade en dag på hur många Alvedon jag ätit senaste 5 åren... Shit... Mycket... sjuuuukt mycket.

Atros-skola... ???

Jaha... Tiden går. Piller is the shit.. Jag biter ihop.. Min läkare säger att ju längre jag "håller ut", desto bättre.. En höftled håller inte hur länge som helst liksom.. Jag får inbjudan till "Artros-skola"..?? Jag var skeptisk... Jag tränade en del hemma med hantlar & gjort situps & armhävningar & grejor för att hålla kroppen i trim för det hade jag hört, ju bättre form man är när man ska byta höftled, desto snabbare kommer man igång sen...

Jag blev dock övertalad att gå på artros-skolan va skoj det var träffa andra med samma problem.. Vanliga människor liksom.. Visserligen var jag yngst där men det var ändå inte Svea 95 utan folk i 40-års åldern.. Det märkliga var att saker som jag kände & & det onda jag hade & som var så svårt att beskriva, alla de andra hade samma sak, de visste vad jag pratade om, de kände likadant... De var likadana. Fantastisk känsla mitt i mörkret :-) jag var inte själv! Och samtidigt, det var inte bara "gamla" människor.. bara en sån sak... för gud va man hört att det är en "åldringskrämpa".. ja visst fasen är det en åldringskrämpa för merparten av alla som genomgår en sådan här operation är GAMLA.. men sen finns det en växande grupp av  yngre (typ jag) som idrottat sig hit.. tagit gräddfilen till "reservdelsverkstan". "Bitter?! Nej jag är inte bitter!!" som Robert Gustafsson sa när han imiterade speedway ikonen Tony Rickardsson så underbart bra i Idrottsgalan för ett antal år sen..

Sjukgymnasten som hade Artrosskolan var en fantastisk medelålders kvinna.. En sån som kan allt och förstår oavsett vad man säger eller tänker... Man fick lära sig vad som faktiskt hänt i kroppen & varför man känner som man känner..varför det gör så j-vla ont.. Och det har jag läst om lite grann men här fick man det förklarat för sig, vad som i kroppen & varför de hänt, men framförallt... Vad kan man göra för att få ett så drägligt liv som möjligt med "sjukdomen". Det var nån som sa "jag undviker att använda det benet så mycket det går"... "För det gör ont"..man förstår, helt naturligt ju, men såå fel..tydligen.. Höften ska belastas men lagom, inte för mycket, inte för litet.. LAGOM är BÄST :-) jag fick övningar att göra hemma, som faktiskt hjälpte! Så gör övningarna så skjuter du på den dagen du måste göra operation om du börjar få problem eller fått diagnosen... För en operation, det kommer det bli, det är den hårda sanningen, den kommer du aldrig undan även om man kan förneka det för dig själv rätt länge... Artros är kroniskt, inget som "går över"...

Beskedet

Guuuud va lång väntan... Ja skulle få besked inom x antal veckor men inget kom... Jag ringde & frågade efter mitt röntgensvar när jag väntat nästan dubbla tiden mot vad det skulle ta, man ville ju inte vara den jobbiga & ringa & tjata... Mina svar hade kommit in men av nån anledning missats skickats hem till mig... De skulle skickas & läkare skulle höra av sig.. Beskedet kom till slut, läkarens förhågor var dessvärre rätt, det ÄR artros... Det borde känns som en dödsdom, som om livet var slut.. Jag kommer inte kunna friidrotta nånsin igen, kommer inte kunna lira en fotbollsmatch mer.. Inte lira hockey med sönerna... Beskedet borde varit ridå ner... Men ändå inte... Visst fasen var det sååå TUNGT... Men samtidigt...jag hade friidrottat & lirat fotboll massa år, upplevt massor & träffat mängder med fantastiska människor genom min idrott. Jag hade "hunnit med"mycket! Jag kan hålla mig i form på andra sätt, jag kan göra annat... Så de tyngsta var att jag inte kunde vara med på brännboll i skolan med barnen, jag som var så jäkla bra på brännboll, att få visa sönerna att pappa e grym.. att pappan är lite fantomen när det gäller sport.. Men sånt är kört... jag får visa det på andra sätt :) Beskedet var tungt men början på nåt nytt... bara att acceptera liksom...vad annars göra, gräva ner sig? Sånt är inte min grej.. Tror läkarna som jag träffat under denna tid oxå förberett mig på min "dom", att jag inte är själv... att det finns mängder med idrottande killar & tjejer där ute som har fått exakt samma "problelm" som mig.. att de tränat sönder sig.. det blir lättare på nåt vis när man vet att man inte är själv.. men samma sak, inte så mycket att göra åt det iaf :) Jag har haft turen att ha en härlig sambo & familj & goa vänner vid min sida under denna tid, sånt är nog viktigare än vad man tror.. Nästa steg? Ja vad händer härnäst...??! Nu vet jag att jag gjort mitt sista höjdhopp, sprungit mitt sista 100 meters lopp...lirat min sista fotbollsmatch.. tur man har söner som kan ta över med idrotten och jag kan kolla på istället.. .de äldsta tvillingsönerna har fastnat för hockey & fotboll.. friidrott var inget för dom... även om jag vet att de skulle kunna bli huuur bra som helst... den ena har ett sånt driv i löpsteget som gör en annan grön av avund... & då hade jag rätt bra klipp i steget... och den andra, en frekvens som är få förunnat..shit... skulle kunna bli grymma...  men precis som jag fick så får de välja själva vilka idrotter de vill syssla med.. och dom är grymma på hockey & fotboll oxå...alltid en fröjd att se :) Ja märkligt egentligen att jag låter de idrotta med tanke på vad som hänt med mig.. men samtidigt, jag tror folk tränar klokare idag och jag tycker man ska leva när man lever och inte "tassa fram på tå" hela livet... då har man ju liksom inte levt... kör på idrotta för guds skull! Gör man inte det så får man "skador" eller dylikt från annat så lev & passa på att göra vad  ni vill, en dag kanske det är försent :)

Röntgen.. Är det artros?

Augusti 2008: Fick remiss till Enköping lasarett rätt så snabbt, tror min läkare vill undvika att jag skulle leva i ovisshet om det var artros eller inte... Skulle de va artros så var det slutidrottat för min del & eftersom idrott är mitt liv (ja förutom familjen såklart) så vore det ett supertungt besked utan dess like.. Jag läste en hel del på nätet, letade efter likasinnade, idrottskillar som råkat ut för samma sak. Hittade nada... Sambo & jag åkte till Enköping, gjorde en magnetröntgen, sån man åker in i en tunnel & har man klaustrofobi så kan det inte vara nån hit, för mig funkade det.. Sen var det bara hem & vänta... Lååååång väntan... Vääääldigt lång väääntan...

Hur det började...

Jag har alltid idrottat. Började med fotboll när jag var 4. Började med friidrott långt senare, när jag var ... 9 kanske? Men det var friidrotten jag fastnade för. Det fanns inget roligare. Hade en liten höjdhoppsställning /hos kompisar och brukade hoppa när det inte var fotboll som gällde. Men vid denna höjdhoppställning var jag inte bäst.. jag hade viljan, men jag var inte den enda :) Mina polare var alla idrottare av olika slag; hockeyspelare, längdskidåkare, fotbollsspelare.. ja allt utom friidrottare egentligen. Det var dock en kompis som fick med mig upp första gången. Jag fastnade, de andra slutade. Tränarna var fantastiska, såna eldsjälare som man inte tror finns.. de såg nåt i mig, de trodde på mig. Jag var helt fast, det var friidrott jag skulle syssla med... hade föräldrar som alltid ställde upp, skjutsade mig land & rike för att jag skulle få friidrotta.. Ja fotbollen fortsatte jag med oxå men det var för den gemenskapen man får där som man inte får på samma sätt på fridrotten. Men det var friidrotten som fick mig på fall det slut, det var troligen friidrotten som fick mig till den sistuation jag är i idag, dvs vid operationsbordet. Jag tränade för mycket, jag tränade jämt.. jag såg träningsmoment i det mesta :) Var det en lång trapp på skolan, kunde jag ta två vändor i den med spänststeg för att förbättra min spänst. Förhoppningsvis såg ingen. Ibland kunde man passa på att köra lite tå-hävningar på översta trappsteget oxå.. och så var det alltid.. jag levde för att träna. När jag slutade gymnasiet fick jag extrajobb som idrottslärare på gymnasiet jag precis gått ut. Vilken dröm, få ha gympakläder på mig hela dan och få möjlighet att träna väääldigt mycket. När jag hade hand om en klass så passade jag på att vara med lite... hinderbaan? kunde inte låta bli.. många av mina polare gick ju i klassarna jag hade hand om. Tävlingsinstinkt.. oja.. Sen var en lektion över.. nästa började, byggklassen.. hinderbana igen... jag var med, tävla mot grabbarna... och nästa lektion.. ja ni förstår.. redan där så började jag antaligen slita ut min kropp ;) De "gamla" gymplärarna sa åt mig att det inte funkar att vara med, man sliter ut sig. De hade trasiga knän & diskbråck... men jag tänkte att de "gjort nåt fel", men de visste.. När det var "håltimme", när ingen hade gympa... vilken dröm, hela gympasalen för mig själv, tog fram höjdhoppsmattan & hoppade eller körde olika spänsthopp.. detta gjorde jag dagtid... sen var det ju träning på kvällen... ja ni förstår. Sen flyttade jag till Gävle för att plugga..  ny klubb, ny stad.. måste ju visa vad jag går för... drömscenarie igen... inomhushallen var öppen hela dagarna... jag kunde köra ett träningspass själv på dagen och sedan med höjdhoppsgruppen på kvällen.. ibland strulade det med att jag hade föreläsningar hela dagen och då blev det bara ett pass... men ofta hann jag med 2 pass.. nötte & nötte... så fortsatte det. Hade fantastiska polare i hoppgruppen i Gefle, såna som motiverade ännu mera. Sen hade jag en av mina höjdhopps"kollegor" från Sthlm som börjat plugga i Gävle.. han var en av de absolut bästa & det var ett privilegium att få träna med honom. Träningsdosen blev hög. Kroppen sliten. Fick ständigt skador, men vila var nåt som inte var högsta prio. Hade jag ont i ett lår, då körde jag nåt annat. Men fan va jag trivdes ska gudarna veta! Jag ångrar inte en sekund av den tid jag lagt ner på min träning, men såhär i efterhand.. visst kunde jag tränat smartare... ung & dum, körde samma sak hela tiden, variation var det dåligt med.. men men lätt vara efterklok. Men när började kroppen ge upp på riktigt?

Kan inte riktigt sätta fingret på när det var eller var det var... året var iaf 2007 & det borde varit början på året.. minns ett tillfälle när jag hoppade jag ur en högre bil & landade med ena benet på en trottoar och andra benet på gatan & kom lite snett med höften/ryggen... SOM det gjorde ont... Efter denna händelse hade jag alltfler problem med vad jag trodde då var ryggen... tiden gick, jag bet ihop, försökte träna, fick ondare, bet ihop ännu mera, testade träna.. insåg att "nåt var fel"... Jag som kunde räkna de få ggr jag tagit alvedon hela mitt liv på en hand började ta alvedon oftare för att slippa ryggontet... 

När jag ett år senare under 2008 skulle semestra nere i Karlskrona med min blivande fästmö som pluggade till sjuksköterska därnere insåg jag att jag måste söka hjälp för rmitt "ryggont". Läkaren var säker, jag hade fått diskbråck och blev sjukskriven hela sommaren. Min dåvarande arbetsgivare tyckte det var "dålig stil" att sjukskriva sig på semestern... #inga kommentarer# men hade så ont att så mycket njuta av semester blev det inte.

Diskbråck alltså.. hur f-n kunde jag fått det tänkte jag som är vältränad & stark i kroppen... diskbråck är det ju otränade och "gamla" som får var min tanke... värre skulle det bli ironiskt nog :)

Jag fick gå till sjukgymnast för att lära mig hantera mitt diskbråck. Det skulle bli bättre genom att tänka på hur man satt osv... Sjukgymnasten jag hade (vi kallar homom Reine) var dock lite skeptisk till läkarens diagnos. Han tyckte det var nåt som inte stämde. Han bad mig röra mig i olika rörselemönster och ryggen verkade det inte vara några större fel på.. han var bra, sen försvann han. Sjukskrivningen tog slut. Nu var även läkaren skeptisk till att det var diskbråck men var säker på att det var ryggen det var fel på... "lite ryggont har tyvärr de flesta och något man får leva med". Konstaterat. Ingen sjukskrivning. Fortsätt jobba. Tiden går. Träffade ny läkare. Konstaterar att jag måste träna ryggen, den är svag (??).. Ytterligare läkare. Remiss till kiropraktor. Det är nog bäckenet som sitter snett... ny diagnos.... det är en slemsäck i ljumsken som spökar.. du får gå till annan kiropraktor & få hjälp med stretcha & töja.. inget hjälper. Tiden går...

Fortfarande 2008. Jag försöker springa vid något tillfälle, benet viker sig. Det ÄR nåt som inte stämmer.. jag är gammal friidrottare, höjdhoppare.. är det något jag är stark i så är det benen! Kunde köra djupa benböj med 140 kg.. Men kraften fanns inte där längre... jag testar lite olika benövningar och mitt högra ben som alltid varit så starkt, är klent... musklerna ser ut att finnas där, men kraften är borta?

Min blivande fästmö är sjuksköterska & får jobb på ortopeden på Akademiska sjukhuset i Uppsala #guds ironi?#. Hon frågar sig för om min "skada/sjukdom/åkomma". Jag får till slut komma på remiss till en ortopedläkaren. Nu snackar vi att nästan 2 år har gått sen besvären började. 2 års ovetande. Jag är inne hos ortopedläkaren i 5 minuter. Jag ligger på britsen, han tar min fot i vrider den i olika vinklar. Vissa gör ont som guds vrede och vissa känns inte alls. Han tar mitt ben vid knät och vinklar benet på samma sätt...samma smärta och samma nickande från läkaren... Han ber mig sätta mig upp, kollar på mig och säger "du har med största sannolikhet fått höftartros. Ditt idrottande har satt sitt pris, du ska få en remiss till röntgen som bekräftat detta." Just like that? Först, imponerade över hur han på några minuter kunde konstatera det som 4 andra allmänläkare inte haft en blekaste av vad det varit. Detta kunde denna läkare konstatera genom några enkla vinklingar på mitt ben... imponerade. Sen, höftarftos? What the f-ck?! Jag är ju 32 bast! Jag är ju vältränad! Måste blivit nåt fel... jag googlade ju artros & bilderna på drabbade personer i "målgruppen" var "något" äldre än mig minst sagt... jag väntar på remissen till röntgen och hoppas läkaren har fel... att det är nåt annat, nåt som går att "träna bort"...